karlekochstyrka

..................................................................................................................................

Jag tänker ofta på om hon kanske va en ängel på riktigt. Inte bara till utseendet och sättet utan att hon föddes till en ängel här på jorden. Sen tog gud tillbaka sin ängel till himlen igen. Han tog tillbaka henne när hon gjort sin uppgift här på jorden, när hon hade gjort mig lycklig. Att vi fick låna en ängel, ja så måste det vara.
Jag fick låna en ängel, tack för det.



Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd

Hur kan man någonsin va beredd ?


Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Innan har jag aldrig förstått innebörden av meningen "någonting gick sönder inom mig" Men nu förstår jag, jag kan inte förklara med ord, men det är obeskrivligt ansträngande. Det är som att jag har ett högt tryck i huvudet hela tiden, inte huvudvärk, bara ett tryck. Och jag har inte haft någon kontroll på vad jag egentligen gör. En kväll kom jag hem och skulle sätta på TV:n , sen tittade jag på klockan, de hade gått 45 minuter. Jag hade suttit i soffan och stirrat in i en avstängd TV i 45 minuter ! Det är läskigt, riktigt läskigt faktiskt.

Hon hade inte velat att jag skulle bli såhär, det vet jag säkert. Hon hade velat att jag skulle skratta och ha kul, precis som vanligt. Men jag kan inte låtsat som om ingenting har hänt, jag försöker, men vill egentligen inte ens försöka. Jag kan inte fortsätta vardagen som att ingenting har hänt. För något har hänt, och det tar kol på mig inifrån. Något har gått sönder, på riktigt den här gången. Någonting försvann inom mig, som aldrig någonsin kommer kunna ersättas. Någonting fattas och de kommer det göra livt ut, tills jag får träffa henne igen.

När jag är påväg någonstans ensam, eller bara är ute och vandrar. Så fastar min blick på mina fötter, som känns tunga och släpar sig fram. Ibland är jag framme innan jag ens hunnit börjat gå. På de sättet så går tiden snabbt, utan att jag märker de.

Jag har blivit allmänt tråkig, ja precis så måste det vara.

Allt stannade upp den dagen. Omvärlden slutade upp att kännas verklig, ingenting känns verkligt längre. Mitt leende är förfalskat, likaså mitt skratt. Mina dagar går inte längre, så att säga, automatiskt. Dagarna känns långa och plågsamma, alltihop går i slowmotion. Jag tänker alltid efter en extra gång innan jag svarar, för jag gör aldrig något som inte känns absolut viktigt längre. Jag orkar inte längre anstränga mig för att berätta något intressant för mina vänner, jag orkar aldrig ta initiativ till något.  Jag orkar inte skratta åt saker som egentligen är roliga, om man tänker till. Jag bara är där, sitter där och gör ingenting. Men ändå så flyger dagarna förbi, idag har det gått 2 månader och 25 dagar, men det känns bokstavligt talat fortfarande som igår. Ingen fattar


2:a bilden: fjällvandring i 9:an

25 september

Vart ska man börja? Det finns bara tomma ord, tomma tankar. Ingenting fungerar som det ska efter att man har förlorat en vän. Man går runt med klumpen i magen hela tiden. Man vill bara ställa sig och skrika, skrika rakt ut, och låta tårarna spruta. Falla ihop på golvet, bara släppa allting. Ligga där och sjunka in i marken, bara försvinna. Riva sönder sitt ansikte, ta ut allting som gör ont, vända ut och in på hela kroppen. Kräkas upp den där klumpen i magen och i halsen, det som sitter fast där och krampar och gör ont.

Fast jag skulle aldrig orka göra det, min kropp skulle inte klara av den ansträngningen, jag orkar inte ens lyfta mig ur soffan. Jag bara sitter och stirrar, rakt in i väggen, eller i den avstängda TV:n som står framför mig, på samma gamla bruna bänk.


Midsommar 2008 i östhammar