långt inlägg från skolan. vill bort
De går inte längre. Jag vill inte längre. Jag har ingen ork längre. Jag vill gå hem. Klarar inte av att av att va i skolan. Jag får ångest. Jag får panik. Det är hemskt. Jag skakar. Har gåshud. Vill hem. Även fast inget blir bättre när jag kommer hem. Jag vill verkligen bort. Vet inte om de blir bättre att åka utomlands. Men vart fan ska man ta vägen då? Ska jag behöva vänta tills jag dör, av ålder, tills de ska bli bra igen?
Jag är dum i huvet. Jag klarar inte av mina närmaste vänner längre. Jag tål dom inte. Jag blir så arg på att de tror att allting är bra nu. Att allting är okej igen. Bara för att dom kanske har gått vidare eller inte visar de på samma sätt? Dom har inte tagit de på samma sätt som mig.
Mina vänner blir arga för att jag inte orkar. Dom tror att jag skiter i allt. Med flit. Jag kämpar mer än de tror. Jag hade varit död, varit hos henne, om jag inte hade kämpat.
Dom skrattar. I skolan. Hemma. Jag skrattar inte länre. Dom är med varandra. Jag fryser ut mig själv. Dom pratar inte med mig på samma sätt längre. Dom skrattar inte med mig. Och allt är mitt fel. För att jag beter mig som jag gör.
Jag säger inte såhär för att jag vill vara elak, jag älskar dom verkligen. Det gör jag verkligen. Blir bara så ledsen på mig själv, eftersom jag tror att det är mitt fel. Allt är mitt fel. Allt. Jag är anledningen till att jag behandlar mina vänner illa.
DOM KAN BARA INTE FÖRSTÅ ATT JAG INTE ÄR MIG SJÄLV JUST NU. Och att jag faktiskt inte har gått vidare på samma sätt som dom iaf verkar ha gjort.
Förlåt. Förlåt för hur jag har betett mig, och hur jag betér mig. Och jag mår bara sämre av att jag behandlar mig själv på de sättet jag gör. Inget har blivit bättre med tiden, de har bara blivit sämre.
Ni förstår bara inte. Klart ni också har ont. Men ni förstår inte just min känsla. De är inget fel med de. Och jag säger verkligen inte att jag mår sämre än er, för de skulle kunna vara de lägsta jag skulle kunna säga just nu. För de gör jag nog inte ens.
För de handlar inte om hur dåligt man mår, de handlar om att kunna känna varandras smärta. Att förstå
Jag saknar mig själv, jag saknar den jag brukar vara.
Ni kanske också saknar mig. De kanske är därför ni behandlar mig annorlund,a vem vet.
jag är död inombords bara. helt tom
ett stort förlåt till alla jag känner, jag vet att jag beter mig illa.
men de värsta är att jag inte kan göra något åt saken
jag kan inte kontrollera mig själv
I know, you've been hurting, but I've been waiting to be there for you.
And I'll be there, just helping you out whenever I can.
du vet alltid vart du har mig nathalie, det spelar ingen roll i vilken situation. jag finns där så länge du vill.
Jag känner med dig Nathalie.Jag kan aldrig känna exakt som du gör men jag kan tro mig veta hur du känner. Alla reagerar vi olika när något sånt här hemska tyvärr inträffar. Men något man aldrig ska göra är att få skuldkänslor. Det är nästan oundvikligt och kan erkänna att jag känner samma sak men jag tror inte hon får lugn och ro där uppe i himlen om hon ser oss ledsna och tar på oss skulden. Hon vill inte att vi ska glömma henne, för det kommer vi aldrig, det vill vi aldrig göra, men vi måste försöka le igen och tänka på all lycka hon skänkte oss, alla dessa underbara stunder med skratt och bara ren lycka. För jag vet att hon ser oss.
Nathalie vi kämpar tillsammans - du vet att jag alltid finns här för dig.
kämpa på gumman!
