karlekochstyrka

Allt stannade upp den dagen. Omvärlden slutade upp att kännas verklig, ingenting känns verkligt längre. Mitt leende är förfalskat, likaså mitt skratt. Mina dagar går inte längre, så att säga, automatiskt. Dagarna känns långa och plågsamma, alltihop går i slowmotion. Jag tänker alltid efter en extra gång innan jag svarar, för jag gör aldrig något som inte känns absolut viktigt längre. Jag orkar inte längre anstränga mig för att berätta något intressant för mina vänner, jag orkar aldrig ta initiativ till något.  Jag orkar inte skratta åt saker som egentligen är roliga, om man tänker till. Jag bara är där, sitter där och gör ingenting. Men ändå så flyger dagarna förbi, idag har det gått 2 månader och 25 dagar, men det känns bokstavligt talat fortfarande som igår. Ingen fattar


2:a bilden: fjällvandring i 9:an